Underlaget
utgörs av plywoodbanvall, som stagas väl underifrån.
Genom
att göra spårunderlaget så stumt som möjligt,
så
minskas effekten av resonanslåda i modulen. För att
ytterligare
försöka dämpa ljudet så har vi tidigare
använt
korkbanvall som limmades på plywooden med "flexibelt" mattlim. Vi
övergav korkbanvallen på Elmsta-sektionerna, då
våra
erfarenheter av korken inte var de bästa. Den dämpade inte
ljudet
efter det att vi ballasterat, ballasten fäste dåligt
på
den, och den blev inte tillräckligt plan i horisontalplanet.
Istället
har vi nu använt 4 mm plywood, vilket vi tycker har fungerat
mycket
bra.
I brist på bra flexräls i H0n3 - den befintliga har amerikanska dimensioner med grövre slipers som ligger tätare än de svenska - så har vi lagt allt synligt spår för hand med code 55 räler som löds på slipers av kopparpertinax.
I början lödde vi bara i c:a var fjärde sliper och lät mellanliggande vara av trä, men på senare tid har vi övergått till att genomgående använda slipers av kopparpertinax. Vi har utvecklat en jigg, i vilken vi lägger slipers motsvarande en rälslängd, och sedan löder vi fast den ena rälen. Då får man en sorts flexibelt spår i halvfabrikat, som kan kapas i lämplig längd, böjas och limmas fast på plats. När väl limmet har stelnat löds sedan den andra rälen på plats med hjälp av nya jiggar. För växlarna har vi speciella jiggar.
Ett viktigt moment är att snyggt och försiktigt fila bort kopparfolien på sliprarna för att på så sätt isolera rälerna från varandra. Detta måste kollas noga så att inga lömska krypströmmar uppstår. Hos en klubbkollega ledde sådana krypströmmar nästan till en eldsvåda! Isolering av kopparen görs på den sidan av slipersen som är närmast betraktaren. På så sätt skyms snitten av rälen om det skulle bli lite djupt. Sedan målas först rälerna rostbruna med Humbrolfärg och sliprarna med en träbrun nyans. Rälshuvudet rengörs därefter noggrant.
Sista momentet är att grusa spåret. Trefoten använder 50 % grovsiktad chamotte - en sorts finkrossat keramiskt pulver - och 50 % Pollyfilla. Pollyfilla är ett cellulosa spackel i pulverform som är starkt och inte spricker. Den gör ballasten mer finkorming vilket den måste vara då den ska föreställa grus. Allt läggs på i torrt tillstånd. På dåligt underhållna spår lägger vi även ut lite gräsgrön foliage. Efter att ha penslat ut blandningen av chamotte och Pollyfilla, så väter vi först med vatten med lite tillsats av diskmedel för att sänka ytspänningen. Sedan tillsätts bindemedlet i form av vanligt utspätt vitlim.
Som sista moment
dekoreras spåret på stationerna av hinderpålar och TeknoByggs
fina växelklot. Vi försöker även markera
avkopplingsmagneternas
positioner för att underlätta framtida
växlingsmanövrar.