Trefoten digitaliserar!

Dekoder från ZIMO (MX62) som vi har använt för att digitalisera Np-loken. Dekodern mäter c:a 19x9x3 mm inklusive kontakterna.

[Oktober 2003]

På Trefoten har vi tidigare varit tveksamma till att digitalisera anläggningen. Dels är det av förklarliga skäl svårare att få in dekodrar i smalspårslok än i normalspårslok, och dels så har vi "förbättrat" strömupptagningen med hjälp av "Relco" aggregat som känner av kontaktavbrott och då skickar ut högfrekvent högspänning för att slå igenom oxid och smuts som kan finnas på rälsen. Detta tycker vi har fungerat bra, men dessa "Relco" aggregat är helt oförenliga med digitalsystem och skulle slå sönder dekodrarna.

I takt med att dekodrarna har blivit mindre och mindre, och att det har kommit fram N-skaledekodrar med högfrekvent motorstyrning (dvs "Faulhabermässiga"), så har flera av oss provat på digitaldrift hemma. Detta har gjort att frågan om att digitalisera även Trefotens klubbanläggning har kommit upp. Som skäl för en digitalisering har vi sett möjligheten till att styra flera lok från samma utrustning, flertågsdrift på samma spår, men främst möjligheten att programera varje dragfordons toppfart, accelerations- och broms-fördröjning respektive hastighetskarakteristik. På sikt ser vi också att vi kan minska ledningsdragningen när vi bygger kommande stationer. Däremot har vi i dagsläget inga planer på att styra växlar och signaler digitalt.

Vi beslöt därför att genomföra en provkörning genom att koppla in ett av våra privata Lenz system på anläggningen, och provköra med några konverterade fordon. Proven genomfördes under våren och försommaren. Hitintills har vi provat med två digitaliserade Np-lok, två digitaliserade Tp-lok och en digitaliserad motorvagn.

Resultaten av proven var över förväntan, och vi beslutade därför att konvertera till digital drift. När det gällde val av utrustning så tittade vi på följande kriterier:

* 4-siffriga adresser (för att kunna ge fordonen rätt nummer)
* Utbyggbarhet (det saknar ofta de minsta sytemen)
* God marknadsposition i Sverige (för ev. utbyggnad och service).
* Pris.

Marknadsposition i Sverige var viktigt för oss, och  innebar att egentligen bara Intellibox och Lenz återstod. Till detta kom egna goda erfarenheter av Lenz, vilket avgjorde valet. Vi har nu införskaffat ett Lenz Set 90 (innehållande en körkontroll LH 90 samt en LZV 100 kombinerad centralenhet och booster), en extra handkontroll LH 90 och två vändslingemoduler LK 100. Boostern matar vi med växelström från en gammal 30 VA Märklintransformator.

Vi räknar med att detta skall räcka till hela banan när den är färdigbyggd, och det räcker definitivt idag. I värsta fall behöver vi komplettera med en transformator och en booster till om strömmatningen blir för nedlastad. På den del av banan vi har klar nu så kan vi knappast köra mer än tre fordon samtidigt, och till det räcker matningen utmärkt.

Inför inköpet undersökte vi noga var vi kunde handla billigast. Vi jämförde både butiker i Tyskland, Svenska Internethandlare, och vår närmaste MJ-handlare, MJ-Hobbyexperten. Till vår glädje fann vi att med hjälp av MJ-Hobbyexpertens rabattkort, och med hänsyn tagen till frakt från andra internethandlare, så var det förmånligast för oss att beställa via MJ-Online, och sedan gå in på MJ-Hobbyexperten och hämta ut grejorna! Lenz prylarna kostade 3 665:50 och därutöver har vi inhandlat lite kabel och den gamla begagnade Märklintransformatorn. Totalt så handlar den fasta installationen om under 4 000 :-, en summa mindre än många färdiga modelllok, t.ex. Roco´s Dm3-lok.

Vad det gäller dekodrar har Zimo kommit att bli favorit. Deras MX62 är liten nog att passa in i nästan vilket smalspårsfordon som helst och innehåller ändå tillräckligt hög funktionalitet, inklusive högfrekvensstyrning, överlastskydd, lastavkänning och reglering. Zimo är lite knepiga att få tag på i Sverige, men vi har tur som har nära till TMJ konsult i Täby, som har servat oss med dekodrar.

Installationen på anläggningen bestod framförallt i att koppla om våra körströmskablar till digital matning, respektive att dra runt "XpressNet" (Lenz kontrollbuss) längs anläggningskanten. Med jämna mellanrum satte vi upp DIN kontakter anslutna till kontrollbussen, i vilka handkontrollerna LH 90 kan kopplas in. Körströmmen kopplades sedan in i ställverken via den ena före detta analoga körströmsingången. Detta innebär att alla strömställare nu är lagda till för digitalt, men vi kan isolera ett enskilt avsnitt för att ställa upp ett analogt fordon, eller i vissa fall köra några avsnitt analogt. I övrigt har vi behållit ställverken oförändrade.

Som stöd och som referens har vi använt två hemsidor där vi har fått stor hjälp. Dels Wiring for DCC, och dels Stockholms Modelljärnvägsklubb, som berättar om sin digitalisering och sina erfarenheter.

De flesta erfarenheter vi har haft hitintills har varit positiva. Vi har egentligen bara haft två problem. Det ena var att det generellt var svårt att få kortslutningsskyddet att lösa ut. Grundproblemet är att resistansen i ledningar och spår är på gränsen till för hög. För att komma åt detta så höjde vi dels spänningen mot maxgränsen (högre spänning = högre kortslutningsström = snabbare utlösning av kortslutningsskyddet). Dels introducerade vi en extra strömbegränsning per station i form av en effektmässigt väl avstämd glödlampa i serie med matningen. Vid normala strömmar så räcker inte strömmen till för att tända lampan, men vid kortslutning tänds lampan och en del av kortslutningseffekten tas på detta sätt om hand i glödlampan.

Det andra problemet var alldeles för hög "ledningsresistans" till ett spåravsnitt på Älmsta bangård. Det gick fortfarande att köra där, men kortslutningsskyddet löste aldrig ut när vi provade att kortsluta sektionen. Felet visade sig bero på allt för hög kontaktresistans i en vippomkopplare, och löstes genom att helt enkelt bygla den numera onödiga omkopplaren.

I övrigt fungerar det digitala förträffligt, och vi kan nu koncentera oss på att digitalisera fler fordon.